Så är vi på båten och gör den klar till säsongen.

Det är noget av en värre röra..kaos..

Zavannah är med, såklart..

Men helt underbart att vara här, att fixa med båten. Nu kan man riktigt märka den, nästan ta på den, segelsasongen är här;)

Godmorgen.
Sov nyss så otroligt gott, när en liten vildhund plötsligt for upp I sängen och väckte mig brutalt.. ;)

Jag gick upp och tog ut henne på en morgonkiss på tomten. Fem minuter senare..

Så nu sitter vi här med kaffet, jag och kæresten och försöker vakna, långsamt.
Det ser ut att bli en fin dag, och vi ska till båten.

Det kom en present och överraskning med posten idag.

Namn till Zavannahs sele.
Från hennes underbara uppfödare.
Tusen tack ;) Jag blev så glad.

En fin dag, med sol och väldigt mycket vår.
Så vackert att det nästan gör ont.

En lång tur med Zavannah.

Sen soffan.. och film.

Kæresten lagade flæskestegsandwich, något av de bästa jag vet, och vi såg på 3 body problem. En fantastisk sci-fi som jag hoppas på en andra sasong av.

Nu ska jag i säng. Jag ska inte jobba imorgon. Jag såg att det skulle innebära exakt samma personal som sist, och det tänker jag inte utsatta mig för en gång till.
Så jag är sjuk igen. Men i verkligheten mår jag toppen, har aldrig haft det bättre, när jag är fri för taskiga människor.

Modern är full av vrede, hon sliter och knuffar den sanslöst berusade 15 årigen.
När hon kommer till den branta trappan, tar hon henne i fötterna och släpar henne efter sig. Det hörs ett dunkande ljud varje gång hennes huvud slår i trappstegen, det är 15 steg.

Hon är rasande, orden som kommer ut ur hennes mun, är skarpa som knivar, och de dryper av förakt för denna vämjeliga værelse som ligger där, vid foten av trappan, som är det barn hon aldrig ville ha, den dotter hon aldrig någonsin kommer att älska.

När de kommer hem, knuffar hon ut flickan ur bilen, hon faller omkull på det hårda gruset, och hon gråter, snor blandes med tårar, och blod från ett sår i pannan.

Flickan ligger på sin säng, ensam I sitt rum. Hon glider in och ut ur medvetslösheten, och kramperna som kommer av alkoholförgiftningen. Hon kräks, blir liggandes i sitt eget uppkast, och natten går över mot gryning.

När hon vaknar kan hon inget minnas, allting är ett enda stort tomrum, ett svart hål av ångest, någonting förfærligt har skett.
Så kommer den tillbaka, med full kraft. Sorgen, sveket, och kärleken som blev till ett ingenting. Hur hon för första gången i sitt unga liv, fått uppleva kärlek, men ack så kort, flyktigt, likt ett irrbloss i natten flammade den upp, och sedan blev allting svart.

På trevande, ostadiga ben tar hon sig upp ur sängen, med ångesten hamrandes i bröstet, tassar ut I köket. Där står modern.
Hon ser på flickan med förakt, spottar ut orden. Du är så äcklig, så vidrig, du är en billig slyna och jag förstår att din kille gjorde slut med dig. Ingen kille i världen kommer någonsin vilja vara tillsammans med någon som dig.

Sedan kommer tystnaden. I två veckor varar den. Hon säger inte ett ord till flickan, hon ser inte på henne, hon svarar överhuvudtaget inte på tilltal från flickan.

Hon pratar med flickans bror, de har mys framför tvn, med chips och godis. Flickan är inte välkommen.. Hon existerar inte, hon är, ingenting.

Ur
"I skuggan av min döde halvbror"..

#iskugganavmindødehalvbror
#dysfunktionell #trauma #maskrosbarn

Godmorgen.
Idag ska jag till Slagelse för danskundervisning.

Natten har varit bra, och jag vaknar upp till ännu en vårdag.

Igår pratade jag med kæresten om hur jag har det på jobbet.
Jag har inte orkat innan, och helt ärligt är jag också rädd för att framstå som svag och ynklig. Det är något som sitter djupt i mig sen min mamma och min hemska uppväxt. Jag skammar mig, fast det är andra som är taskiga mot mig. Som om jag inte är god nog..

Kæresten var stottande, och vi hade ett bra samtal. Nu lägger jag det bakom mig och ser framåt.

Vi har börjat kolla på hus. Jag, kæresten och en väldigt god vän till min kæreste, som jag faktiskt också tycker mycket om och betraktar som vän, vi ska köpa ett hus tillsammans, och när vi seglar om ett år, så ska det hyras ut.

Det ska vara ganska stort, med mark till, lite avsides från grannar, med möjlighet till djur och odlingar. Spännande!

Jag har gått en lång tur med Zavannah I naturparken.
Känner mig trött och helt utan energi. Faktiskt lite låg..

Men det är vackert, fullt av liv i naturen igen. Fåglarna sjunger så vackert, några rådjur sprang graciøst över en äng. Det knoppas och spiras på träd och buskar.

Jag saknar skogen i Sverige, jag vill bara vara där i allt det mossiga, gröna, luta huvudet mot en trädstam, och låta tårarna rinna..

Jag vet godt att jag inte är perfekt. Och vem är det?
Jag vet också att när jag var yngre, kom till att göra och säga några dumma saker ibland, av rent oforstånd, och pga alla mina trauman jag har inom mig, och som jag vid den tidpunkten, inte hade varit I behandling för.

Jag var helt enkelt inte alltid medveten, och jag hamnade I konflikter med människor

Men sådan är jag inte idag. Jag har jobbat så hårt med mig själv under många år, och det gör jag fortfarande, det är ett ständigt pågående arbete.

Så flyttade jag till Danmark och kärleken. Han slutade med medicin jag inte ens visste att han tog, jag fick det riktigt dåligt psykiskt av att leva med honom, men allt det där har jag redan skrivit om.

Jag var så omtyckt på jobbet, av både kollegor och de boende.

Så hände allt det där i höstas, att jag blev utslangd osv och jag fick hyra en kollegas hus.
Monika och de andra två stottade och ville vara mina vänner, och jag var så lycklig för det, mitt I det olyckliga ändå.

Så går jag tillbaka till min kæreste i december,, och sedan dess har det bara gått ned ad bakken...

Kollegor slutade prata med mig, någon hälsar knappt, de tre väninnorna vände mig ryggen, och jag blev utesluten ur sällskapet, och på jobbet pratar man inte heller med mig.

Okej, det är inte alla som uppför sig så, men ändå tillräckligt många för att jag ofta ska få det riktigt dåligt när jag ska arbeta samtidigt som dem, och de antingen ignorerer mig, eller som igår, kommer med beskyllningar i otrevlig ton offentligt. Och när jag svarar emot, artigt men förklarar hur det var, fortsätter människan att vara otrevlig och vägrar höra på vad jag säger. Just den människan är verkligen efter mig. Hon säger inte hej när jag kommer, hon och de andra kollegor som inte heller pratar med mig, sitter tätt samman och ignorerer mig.

När jag då går ut ur rummet för att jag inte orkar sitta där ensam, så säger hon saker som Jaha, duger inte vårat sällskap eller? Surt..

När vi har rapport/overlap, och den är klar, går jag och forbereder medicin och annat om det är de kollegor som ändå inte pratar med mig. De sitter och pratar med varandra om allt möjligt de ska men inte med mig.

Då kommer hon sen Birgitte och säger att jag går innan den är klar, och med sur min säger att det är så dåligt och att jag nu missat något.

Igår blev jag lite forsenad på morgonen. Jag ringde och sa det, de var Monika som tog det. Jag säger att jag är på väg och vilken tid jag är där.

Sen sitter Birgitte och säger att det är så dåligt av mig att ringa klockan 10 när jag skulle varit på jobbet den tiden, och att dessutom säga att jag inte vet när jag kommer. Hon är så sur att hon närmast spottar ut orden.
Och hon menar att hon blev såååååå stressad av det, trots att det var många kollegor på jobbet och det handlade om 20 minuter.

Jag säger till henne att det var inte så det var. Men hon fortsætter och säger emot mig, att det har jag visst sagt, och jag är tätt på att explodera, när jag återigen säger som det var. JAG om någon borde väl veta vad jag sagt och hur det var..
Hon fnyser surt och gör en ful min.

Jag orkar inte det här mer.. Det är psykiskt utmattande och jag kan ju märka skillnaden. När jag jobbar med kollegor med normalt hyfs och som kan bete sig, så har jag det superfint på jobbet.

Tyvärr har det varit alltför mycket av det dåliga på sistone, och jag kan inte hålla till det här.

Jag har haft två förfardeliga dagar på jobbet, med människor som fryst ut mig och behandlat mig taskigt. Idag var droppen när jag väldigt otrevligt dessutom blev påhoppad av den gamla, sura och väldigt otrevliga Birgitte från Roskilde.

Jag orkar just nu inte skriva om det i detalj, kanske orkar jag imorgon.

Men jag blev rasande, vreden kokade i mig och jag stirrade henne rakt in I ögonen när jag forsvarede mig inför de andra, då hon attackerade mig så fult mitt under overlap.

Men jag orkar bara inte mer. Jag blir helt knäckt psykiskt, och Monika var där idag också. Hon sa inte heller ett ord till mig. Hon pratade bara med Birgitte, som hon tidigare har tyckt lika illa om som jag gör. Och helt ärligt, det är nästan inte någon som tycker om henne, för hon är en vidrig elak människa. Jag har hört och sett hur hon pratar otrevligt till de boende, och gärna trycker till dem lite extra..

Jag går inte dit något mer. Jag sjukskriver mig resten av tiden, och jag är fanemig pisseligeglad med vad de synes om det.

Jag orkar inte med det här mer. Tänk att människor kan svänga så, och bli så taskiga och fördomande.
Jag är densamma som innan, det är bara de som har ändrat sin syn och beteende mot mig..

Och allt började med att min kæreste slängde ut mig, och att jag sen har gått tillbaka till honom.

Jag blir helt nedbruten av det här. Det går inte. Jag är tvungen passa på mig själv och se till att jag har någon självkansla kvar och lite arbetsgladje när jag ska börja mitt nya jobb.

#mobning #trakasserier #vidrigkollega