Jag blir vansinnig när jag ser sånt här i en grupp på Facebook. Mindre intelligent människa som tar en omplacering sarplaninac 7 månader för att det är en sån vacker och häftig ras, och tror att det är en söt liten docka, en leksak till småbarnen som de kan härja fritt med. ?Jag blir verkligen livrädd när jag ser sånt där, och fruktansvärt beklämd.

Snart är den stackars hunden ute på blocket igen, och i sämsta fall något av barnen bitet också. Sarplaninac är ingen leksakshund, den är avlad för att vakta, den har det i generna, får det med modersmjölken, det är ingenting du behöver lära den. Och ingen hund ska vara någon leksak till barn, eller i inkompetenta människors händer, men definitivt inte denna ras.

Min 4 månaders sarplaninac uppvisar redan nu, och efter väldigt kort tid hos mig en väldig skärpa och energi, redo att agera vid minsta lilla potentiella hot vilket är helt i sin ordning. Hon bor hos mig på en Gård i skogen, och hennes framtida uppgift är just att vakta, både djuren, människorna och själva gården.

Och barn och hundar är underbar fullkomligt oslagbar kombo, under ansvarsfulla vuxnas överinseende. Jag har själv växt upp med hundar, de fanns där redan i hemmet långt innan jag föddes, men mina föräldrar var också väldigt noga med att lära mig ett bra beteende och respekt för hundarna.

Min älskade Becky. Hon var resultatet av fel hund hos fel människor. Jag sörjer dig fortfarande, och på din årsdag grät jag. Jag försökte verkligen, jag gjorde allt, men förgäves, du var så trasig. Den 13 februari 2020 fick du somna in..

#sarplaninac #omplaceringhund #becky #bergshund #mountaindog

Jag är vilse i en evig natt. Fast i melankolins och saknadens land.
Tomheten ekar inuti mig, skriker ut sitt budskap.

Fast  i det förflutna, drömmar sprungna,
ur allt  som en gång var, jagar mig i gryningen.

Vemod, hör min klagan, kattugglans rop i natten, under  stjärnklar himmel.
Jag är fast, vilse i en evig natt.

Jag tror att jag var ganska ledsen när jag skrev dessa rader ovan..
Fann dem i min gamla telefon..

Morgonen är ljus i mitt liv, mitt inre är förnöjsamt, ja rent av lyckligt, och utanför mitt fönster faller regnet.
Jag sitter med mitt kaffe, en sarplaninac tätt intill, och vaknar långsamt till liv, väntar på solen och de utlovade 20 graderna, som fortfarande bara är 6..

Tidig morgon, 0615, jag sitter i bilen på väg till jobbet.
Solen lyser in genom den spruckna vindrutan, ett prisma som gnistrar likt ljusblixtar, och bländar mig så det gör ont i ögonen, och stundtals är nästintill omöjligt att se något.

Grusvägen är hal, Skodan slirar och kanar hit och dit, och det är märkbart svårt att hålla mig kvar på den nygrusade, jordade och av skyfall leriga vägen.

Varningslampan om motorns temperatur lyser ilsket rött mot mig på instrumentpanelen, och larmar uppfordrande med ett gällt ljud. Blinkar och piper, och jag skruvar upp musiken tills jag inte hör den längre.

Jag är glad, gladare än gladare än gladast. :)
Har en fin dag på jobbet, många skratt med härliga kollegor, och så längtan, den ständiga längtan hem till hundarna och tillvaron med dem.

Jag är fri, fri och befriad från allt som tyngt mig, jobbiga relationer, negativa tankar. Kvar finns bara glädjen, och tilliten, kärleken och livet självt.

Min dotter och jag äter pizza, solen lyser och gör allting vackert. Imorgon är jag ledig och ikväll ska vi kolla film tillsammans, hon jag och alla hundarna.

Min dotter har tagit hand om dem, ensam från 06 till 16, hon är duktig och hundarna älskar henne.

Jag sov på soffan som så ofta nuförtiden. Någon gång under natten vaknade jag av att en hund försiktigt tassade upp och lade sig tillrätta på mitt bröst, suckade förnöjsamt, buffade lite med nosen mot mitt ansikte och somnade sen så med sin nos i mitt ansikte.

Lugna andetag, den varma andedräkten, närheten till en annan själ, och det helande spred sig ut i kroppen, med hela dess läkande kraft.

Jag var helt övertygad om att det var Zoe, i mitt sömndruckna tillstånd, även om hon aldrig gjort så förut då hon är en väldigt självständig liten tjej, så när hunden sen efter ett tag reste sig för att gå ner på golvet och lägga sig, och jag strök med handen över ryggen, kände den lite mer sträva pälsen, och insåg att det var Zaray, kunde min förvåning inte varit större.

Vilken tillit, vilken kärleksförklaring, och jag kände än en gång närvaron av Becky.

Min vän drog denna till mig idag.

Stämmer väldigt väl, mer än väl faktiskt..

Som den mest självklara sak i världen, så intog hon divanen, och Beckys gamla plats. Ibland är de så oerhört lika, att jag får påminna mig själv om att det är Zaray som är här.

Allting har gått fint så här långt och nu har jag lagt mig på soffan för natten. Hundarna sover, de också i soffan.

En väldigt fin dag. Tacksam för den.

Jag såg på en gång bland alla burar med hundar i bilen, vilken hund som var min. När de första sekundernas tveksamhet lagt sig kom en hysteriskt glad och sjövild hund fram.

Hon hoppade runt galen av glädje på tomten, pussade på alla hon mötte och svansen viftade så hela bakdelen svängde fram och tillbaka.

Än så länge har hon lite tid till att landa i sin nya tillvaro, och har bara mött Neah. Snälla, stabila fina Neah.

Zoe morrade surt genom fönstret och Noah höll på riva huset, så vi väntar lite med deras möten till i eftermiddag då sonen är hemma också.