Vaknar strax innan nio idag. E ligger på rygg bredvid mig, intrasslad i täcket och sover avslappnat.
Det har redan blivit en vana, att somna nära, vakna nära.

Zoegas och Den tunna blå linjen, den går rakt in i hjärtat på mig, länge sen jag sett något som berört mig så, sen löparskor på.

Fåglarna kvittrar, sju plusgrader, vårsolen i ögonen och jag känner livet i varje steg.

E har lagat omelett när jag kommer tillbaka, och vi äter innan jag sätter mig i bilen.

Sen jobbet, kväll igen.

Dessa rader kom till mig idag.. Tänkvärt och tankeväckande. En väldigt relevant fråga.

Ibland så säker, helt bortom tvivel, och så i nästa stund, står jag där, vid tveksamhetens yttre gräns.

Morgonljuset silar in genom den lilla glipan i gardinen, jag vaknar långsamt till liv. E ligger bakom mig, tätt intill, hans arm i ett avslappnat grepp om mig.

Jag kollar på klockan, konstaterar att den är halv tio, att det fortfarande regnar ute, och längtan efter zoegas får mig att vika undan täcket, sätta fötterna på det kalla trägolvet med de knarrande plankorna, och gå ner för att sätta på kaffet.

Efter frukosten springer jag. Idag går det lite långsammare, men ändå bra. Häromdagen sprang varje kilometer strax under 5 minuter.

Sen lagar vi lunch tillsammans, äter i soffan framför ett avsnitt av walking dead, innan jag sen sätter mig i bilen och kör mot jobbet.

Jag har inte slutat skriva, bara livet som kommit emellan, och jag har tagit en paus.

Katterna har blivit kastrerade, och Saga har fått en body under tiden såret läker på magen.
Sam är fullkomligt oberörd, och har redan gått vidare, utan sina kulor :)) som om ingenting hänt.

Snön har fallit under natten. Jag och E vaknade upp till ett landskap i vitt, och ett väglag från helvetet. Skönt då att jag kunde köra hans fyrhjulsdrivna bil till mitt jobb ikväll.

E har varit mycket hos mig sista tiden, det känns nästan som om vi är sambos, och jag kommer på mig själv med att känna mig bekväm och trivas med det.

Jag har jobbat väldigt mycket, och gör fortfarande. Det är jobbigt emellanåt men jag kämpar på.
Livet just nu är näst intill perfekt, och precis som jag vill ha det. Nu är min rast slut, så...