Jag står vid en bensinpump, tankar min bil, är klar och hänger upp handtaget till bensinpumpen på sin plats, och plötsligt vet jag inte var jag befinner mig, för en tiondels millisekund är allting blankt, och jag försöker febrilt greppa var jag är någonstans.

Är jag på väg till psykologen, eller jobbet? Ett stråk av rädsla skjuter upp genom mig, men innan paniken hunnit få mig i sitt grepp, landar jag i verkligheten igen, klar i förvissningen över att jag är på väg till mitt kvällsjobb.

Det här är en varning till mig, dessa förvirringstillstånd inträffar när jag utsatt min hjärna för, för hög belastning helt enkelt. Jag hade dem ofta första tiden efter skallskadan, men nu inträffar de sällan, och då bara när jag utsätter mig för mer än jag klarar av.

Det är en svår balansgång, mellan allt som jag vill och tänker, känner och tror att jag orkar, kontra det jag _faktiskt_ orkar och förmår. Min förmåga är reducerad, och det är bara att förhålla sig till.