Somnade med Neah tätt intill igår.

Vaknade på samma sätt.
Sol och bedårande vackert ute idag. Ljuset som silar in genom de spröjsade gamla fönstren, ritar vackra mönster på väggen och över takbjälkarna.

En morgon med kaffe, katt och hund, tätt intill. Jag förblir stilla i ögonblicket, vill inte bryta dess magi, och den andra muggen zoegas får vänta..

Jag känner hur viktigt ljuset är, hur välgörande och läkande dess sken är. Det blir så uppenbart, när man vandrat i mörkret ett tag, och så plötsligt är det bara där, i all sin kraft, sin strålglans, och det är som om mina ögon öppnas på nytt igen.