Jag saknar Lilly, dag som natt, mer än jag någonsin kunde föreställa mig.
Att låta Becky somna in var hårt, Johnny väldigt sorgligt men ändå på något sätt en känsla jag förlikat mig med under några år.

Men Lilly, min rastlösa adhdhund med en outsinlig energi, och samtidigt en klokhet och vänlighet som få, min fina gula hund som kunde konsten att med samma energi driva mig till vansinne genom alla sina upptåg, hon skulle ju bli äldst av alla mina hundar, minst 15 år. Inte bara 12.

Jag saknar henne om dagarna, och på natten ligger jag vaken och känner sorgen i hjärtat, över att hon inte längre finns med mig.

Jag har yngsta sonen här, och min kärlek har också varit här i några dagar. Idag åkte han hem, och sonen åker imorgon. Dagar fyllda av glädje och kärlek, hundpromenader och spelkvällar med min andra son och sambo också.

Jag älskar brädspel, och Catan är en ny favorit.

Min kärlek som vi kan kalla E, hans hund och mina, lösa i skogen. De funkar så jättefint tillsammans, och min kärlek till hans hund, var även den ganska omedelbar.

E bygger och fixar saker till mig. Hundarna gör vad de kan för att förstöra och imorse bet de sönder en isoleringsbal.

Städade på migrationsverket idag igen, och fick detta av en av de boende där som kom ut och tackade för att jag städar där. De är faktiskt helt underbara. :))