Jag gräver, och gräver och gräver.
Första hålet gick faktiskt att gräva hela 70 cm ner utan att jag stötte på bautastenar, så där kunde jag och dottern hjälpas åt att lyfta en av 55 kilos klumparna på plats.

Nu ska jag gräva resten av de sex hålen som ska vara(två är redan klara) och de som inte går att komma ner till 70 cm på, där ska jag gjuta istället. Material redan beställt och ska hämtas på tisdag.

Hundarna hjälper till på sitt sätt, genom att gräva i jordhögarna som blir och sen hoppa upp på min rygg när jag gräver :))
Ni ser grannhuset i bakgrunden på bilden.

Sol och sommar idag. Kroppen värker och protesterar, men viljan är starkare.

Jag sitter på passagerarsidan i en bil, det är min näst yngsta son som kör. Han ökar farten hela tiden och jag är rädd, men han försäkrar mig att han har kontrollen. Över en bro, och sen en påfart till motorvägen och hela tiden ökar han farten.

Sen händer det ändå, han tappar kontrollen över bilen, vi faller fritt i ett ingenstans, och jag vet att vi kommer dö. Jag ser rubrikerna framför mig, och bilder fladdrar förbi, bilen är ett oigenkännligt vrak, och vi också.

Jag har drabbats av ett rejält bakslag i min själ just nu, och jag får kämpa hårt för att hålla mig uppe.
Men det här är ju tänkt att vara en positiv blogg, med vackra bilder och ett ljust perspektiv, så oavsett hur jag mår så ska jag ändå försöka fokusera på ljuspunkterna i tillvaron.

Jag har faktiskt sovit bra inatt, trots mardrömmarna.
Igår var ingen vidare dag och svårt att se någon riktig ljuspunkt. Bilen gick inte igenom besiktningen, och det var väl väntat, och när jag kom hem hade hundarna tuggat sönder soffan.

Som om det inte räckte med det fick min dotter världens utbrott som naturligtvis gick ut över mig. 

Så det var svårt att se något positivt att skriva om just igår. Det ska vara min allra finaste vän då som alltid finns där och stöttar mig. Vi hade långa samtal och sen kändes det lite bättre. Jag har börjat med nya projekt på tomten, för att få till den avskildhet jag så innerligt önskar och som gjorde att jag flyttade hit, när jag nu olyckligtvis får en granne väldigt nära inpå, sen någon bestämde sig för att renovera ett ruttet ödehus där taket rasat in.

Men idag är en ny dag och nya ljusglimtar att fånga..Jag ska gräva vidare på baksidan av mitt stenhus, för att sen bygga staket.

Den var oundviklig, och i drömmen såg jag den komma. Kraschen.

Senare, jag ser mig själv sitta på kanten av soffan, längst ut, på nålar, min hjärna minns inte längre vad som hänt, men min själ gör.

Jag vaknar, det är morgon, vårljuset silar in genom fönstret mellan kuddarna som jag ställt upp som en provisorisk rullgardin.

Den gamla skodan ska besiktas nu på morgonen, det är dags att släppa taget om drömmarna och möta verkligheten.

Vi tog de två gamla hundarna i bilen, sen körde jag till sjön, den magiska vackra.

Göken ropade på avstånd, solen värmde och bringade liv till våra själar.

Ljudet av våra skor på grusvägen, jag älskar grusvägar, de gör någonting med mig, ett stråk från barndomen letar sig in i min själ, väcker dunkla  minnen till liv, händelser sedan länge flydda tider, med människor också de, borta för alltid, de flyter upp till ytan, blir till bubblor som spricker i ljuset. Oåtkomliga, som livet självt.

Jag sjunker ner vid strandkanten, lyssnar till ljudet från vattnet, dess lugnande, lätt hypnotiserande inverkan. Jag vill stanna här, för alltid, liksom i skogen, det mossiga dunkla gröna. Det är där jag hör hemma.

Jag ska ro ut till dessa små öar i sommar, skaffa en liten gummibåt, packa en ryggsäck och sen dricka allt från kaffe till champagne i finaste sällskapet. Och någon gång ensam.

God morgon!
Ännu en ljuvlig dag som jag slår upp mina blå till.

Inatt har Noah fått sova med dottern, och Neah med mig. Det förändrade inte mycket, han väckte dottern redan vid fem precis som vanligt. Neah hon sover så länge man själv gör det, och idag vaknade jag vid sex.

Sol, fågelkvitter och sju plusgrader. Ingen nattfrost och mina odlingar hade klarat sig även natten innan trots frosten, förmodligen för att jag täckte över dem.

Idag ska vi gå med gamlingarna runt den magiska sjön.

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld

landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen
vunnit ?
vägen till landet som icke är.

Edith södergran

God morgon!
Det har varit frost inatt, bara hoppas att mina odlingar har klarat sig. Har inte vågat mig ut och se ännu, men jag täckte över dem med väv igår, och de är i ett miniväxthus, så bara hoppas.
Amplarna tog jag in över natten.

Skogen..

Magisk promenad genom dunkla mossmarker. Det blommar i blåbärsriset och en loms ödsliga rop hörs över markerna.

Sökruta, och nu lite svårare. Jag gömmer godiset under löv och barkbitar. Hundarna klarar det galant, till och med den gamla uråldriga kloka. Luktsinnet är det inget fel på.

På en stubbe i skogen.

En fin avslutning på en bra dag.

Neah vaktade hönsen och Noah vilade nöjd i fåtöljen.

Hemkommen från Ängelholm, efter psykologen och sen inköp på Ica, sjönk jag trött ner i soffan med en mugg kaffe.

Dottern hämtade posten och i lådan låg en present till mig. Bara sådär.. :))
Åh tusen tack du underbara!!
Bästa presenten.

Dagens samtal handlade till stor del om att jag måste acceptera min enorma trötthet, lyssna på kroppen och låta den vila så ofta den behöver.
Jag har svårt för det, oerhört svårt, jag vill alltid pressa mig själv lite till, och under alla år har jag alltid klarat så mycket, men nu går det inte alls längre, jag blir utmattad och helt slut av absolut ingenting, även sådant som jag tycker är roligt och älskar att göra, det gör mig nedstämd. Men det är väl bara anpassa sig och inse att det är så här det är nu.