Den var oundviklig, och i drömmen såg jag den komma. Kraschen.

Senare, jag ser mig själv sitta på kanten av soffan, längst ut, på nålar, min hjärna minns inte längre vad som hänt, men min själ gör.

Jag vaknar, det är morgon, vårljuset silar in genom fönstret mellan kuddarna som jag ställt upp som en provisorisk rullgardin.

Den gamla skodan ska besiktas nu på morgonen, det är dags att släppa taget om drömmarna och möta verkligheten.