En liten roadtrip på 16 mil t o r till Svalöv.
Hundburen passade precis på centimeter, som jag förutsett, men vi blev tvungna att fälla ihop den ändå och sen sätta ihop den på plats i bilen. 
Toppen, och mycket hjälpsam och trevlig människa som sålde den.

Jag har bäddat ner baksätet och ska nu förankra/fästa buren ordentligt samt göra några mindre justeringar.
Hundarna får gå in genom bakdörren på bilen till buren, bättre på flera sätt och dessutom enda möjligheten att få plats med en så stor bur i en skoda octavia :))

Det är ganska grönt här i den nordvästra delen av Skåne, men ju längre ner vi kom, desto mer sommarlikt grönt blev det.

Vi körde genom små gulliga samhällen, på slingrande vägar och kuperade landskap.

Vi passerade en järnvägsöverfart med den här bilen ståendes intill. En liten varning hur det kan gå kanske om man inte ser upp.

Jag avslutar med några bilder från min bästa vän, Långnos och Öland, som hon skickade till mig häromdagen.

Stella har synts till ute på gården under dagen, men jag har inte kommit nära henne, förtän nu ikväll. När jag släppte ut valparna för sista rastningen, kom hon springandes fram till dem, och nu fick jag klappa henne, och då passade jag på att lyfta in henne i huset igen. :)

Gammal bild, men nu är hon hemma igen. :))

Jag byter däck på min gamla skoda. Dottern städar på tomten och valparna gnäller missnöjt på andra sidan grinden.

Nu halvvägs, vänster sida klar, är det dags för en ölpaus i solen.

Idag är det sommar igen, nästan, lite småkyliga vindar bara.
Livet är underbart, jag är mitt vanliga jag igen, och det tog ganska precis en vecka, som jag sade.

Imorgon ska jag åka och köpa en hundbur till bilen, en annons jag hittat på blocket. Hoppas den blir bra.

God morgon!
Bilder från gårdagen, en kaffe i soffan, hundar vid min sida och fågelkvitter genom det öppna fönstret.

Stella har inte kommit in, men hon är nu på gården hela tiden. När Neah och Noah är ute, är hon tillsammans med dem, tätt ihop, hon stryker sig emot dem, går fram och tillbaka under hundarna som viftar på sina svansar av glädje.

En kylig men vacker morgon. Sol och blå himmel.

Undrar vem som bor där? :) Ser precis ut som en liten dörr.

Igår började jag gräva. 70 cm plintar ska ner, givetvis stötte jag på en bautasten på 60cm, omöjlig att flytta på, och nu är det omöjligt för mig att få upp plinten igen då vi har ungefär samma vikt den och jag, och att lyfta upp mig själv, eller min egen vikt, ur ett hål i marken, är inte någon kompetens jag har tyvärr.

Kroppen värker och fingrarna fick stryk, givetvis, och jag är inte ens färdig med ETT hål. Vart tog den person jag var innan vägen? Hon som planterade 300 stycken 2meters thujor på bara två dagar för inte alltför länge sen.
Fortsättning följer..

Släppte ut Stella igår morse, hon drog iväg och försvann runt gaveln på huset, jag följde efter.
Hon tog sats, hoppade rakt upp efter husväggen, och försökte ta sig upp till fönstret som står öppet in till sovloftet, misslyckades och åkte ner efter väggen och när hon nådde marken drog hon iväg genom carporten och försvann.

Det där kändes inte som en lycklig katt, fri och ute på äventyr. Det där kändes väldigt mycket som en skräckslagen katt, desperat att få komma in igen.

Jag väntade hela dagen, men ingen Stella. Hundarna markerade att hon var i carporten under veden och gömde sig.
Jag ställde fram mat och vatten på min altan under tak, lämnade som alltid fönstret på sovloftet på glänt.

Det stormade under natten, vinden slet och drog i det gamla huset så jag trodde taket skulle flyga av. Bara liksom väntade på att jag skulle vakna på mitt sovloft under bar himmel, men istället vaknade jag 02:20 av ett skrapande och rafsande på väggen. Jag tänkte att det måste vara ena gigantiska möss som låter sådär, och i samma ögonblick insåg jag att det måste vara Stella.

Jag stoppade ut huvudet genom fönstret i mörkret, såg siluetten av en katt klamra sig fast en bra bit upp på väggen, men alldeles för långt ifrån fönstret och mig. Jag ropade på henne, hon jamade högt, tappade fästet och föll i backen, men landade på alla fyra och spran iväg igen.

Idag har jag snickrat ihop den här åt henne, så förhoppningsvis kan hon använda den istället för bara tegelväggen,om hon kommer inatt igen.
Jag förstår inte, hon vågar inte gå in genom ytterdörren, eller ens på dagen. Det är ju bara vi här och så valparna som hon är trygg med. Hoppas det här hjälper, jag saknar min katt och hundarna nosar runt och letar efter henne i huset, undrar vart hon tog vägen.

Stökig natt med crazy cat som hade värsta partyt. Efterföljande morgon med lika stökiga hundar som hittade på allt fanstyg som bara var möjligt.

Skogen, den ljuvliga, allting rinner av mig, och sinnet blir rent, tanken klar.

Vi fick alla hundarna att hoppa upp och gå balansgång på omkullfallna träd, även om vi inte lyckades fånga dem på en och samma bild. Lilly var bäst, alla gånger, min 12-åriga gamla tant, vig och smidig som en cirkushund, och hon snurrade runt och höll balansen hur lätt som helst. Tyvärr fastnade hon inte på bild.

Fortsatt städning av mitt stenhus, hjälpt dottern att röjja i sitt, och så hämtat in ved, och tänt de obligatoriska brasorna morgon och kväll inne hos henne.

Idag har vi varit till Ängelholm, det vanliga besöket och sen handlat och ätit sushi på Am Coffe and Sushibar. 

Jag köpte med ett rengöringsmedel hem, och satte igång att grovsanera betonggolvet.

Under tiden roade sig valparna kungligt..

Det VAR en gång tre säckar jord..

Åkte ut i skogen, idag vägrade dottern följa med så det blev bara jag och valparna. Efteråt sanerade jag även hundarna, fast inte med detta medel då   

En dusch för både Noah och Neah. Neah var inte lika motsträvig idag, utan det gick aningen lättare, och Noah njöt som vanligt.

Nu ligger de och torkar,  jag dricker te och  ser på en serie som jag fastnat för.

Stella hoppar runt på takbjälkarna, och dottern vill ha hjälp i sitt hus med att laga mat. Alltid är det något och jag är trött, men just nu luktar det väldigt gott i mitt stenhus i varje fall.

#stenhus #katthopp #takbjälkar #ängelholm #aussie 

Neah, min älskade lilla Myra. Hon följde med mig in i hönshuset ikväll för utfodring av alla 14 fjäderfän :)

Hon står där, mitt bland alla hönsen, omringad, och de trängs för att komma först till godsakerna vi har med oss. Inte ett ljud från Neah, hon bara står där, lugn, vänligt nyfiken och nosar lite försiktigt på närmsta höna.

Hönsen själva är fullkomligt obekymrade av hennes närvaro. De är vana vid hundar vid det här laget.

Neah är en väldigt speciell men alldeles underbar hund. Det tar lite tid att lära känna henne, men när hon släpper in dig så visar hon sitt rätta jag, och det är wouv.