Då var jag hemma igen efter en morgontur med skodan till Ängelholm och ultraljud över övre delen av magen.
Och äntligen fick jag äta frukost och dricka kaffe. Fast jag fuskade lite med kaffet, och drack en liten mugg tidigt imorse, vilket inte verkar ha utgjort någon svårighet för att undersöka mig.

Ung, trevlig läkare. Imponerad av min förmåga att hålla andan länge, och undrade om jag höll på med fridykning :)) Ha ha, nej tyvärr inte, hade varit häftigt, men jag är nog bara i bra form efter åratal av löpning, promenader och fysiskt arbete.

Och för den som undrar, det ingår i undersökningen att ta djupa andetag och sen hålla andan en stund.

Efter 10 månader i skogen,13 månaders sjukskrivning, och en bra behandling som jag går på varje vecka, så känner jag mig väldigt välmående och lycklig igen. Stabil och med livsglädje, ser jag ljust på framtiden.

Nu hoppas jag bara att inte ultraljudet visar på något allvarligt, för det vore nedslående. Men idag lyser solen och jag är glad, och har även under året som gått utvecklat förmågan att leva här och nu fullt ut.

Känslan när man öppnar ytterdörren för att släppa ut hundarna, och katten Stella gör dem sällskap.
När man ser ut genom fönstret i köket, och det här är vad som möter en.

Känslan när larmet ringde redan 0500, och innan jag hunnit stänga av det, blev överfallen av två svansviftande pälsbollar och en kurrande katt, som alla gjort mig sällskap under natten, sida vid sida.

Jag vaknar omgiven av all den kärlek, och den känslan är svårslagbar.