Vi gick en av våra vanliga rundor på kvällen, dottern, jag, valparna och Lilly.

Kvällen var magisk, ljummen och solen gick långsamt ner mellan träden. Allting andades frid.

När vi kom fram till det lilla kalhygget, mitt ute i ingenting, slog vi oss som vanligt ner på varsin stubbe och njöt av kvällssolens ljuvliga strålar.

Hundarna busade runt, for in bland buskar och små granar, jagade varandra och hade kul. När de kom ur sikte kallade jag som vanligt in dem på en gång, och som två projektiler infann sig Noah och Lilly vid min sida, men inte Neah.
Jag ropade igen, och valparna är riktigt duktiga och lydiga på inkallning, så jag kände direkt att något var fel och började leta efter henne samtidigt som jag ropade hennes namn.

När en kvart hade gått utan ett enda livstecken, slog paniken till med full kraft, och mitt inre frös till is. Jag såg framför mig hur ett vildsvin skadat henne, att hon fallit ihop och dött tvärt av något hjärtfel, att hon fastnat med selen och inte kom loss, eller det värsta av allt och min stora skräck, att någon skulle ha tagit henne (även om det är ytterst orimligt, ute i ingenstans i skogen där knappt några människor bor)

Jag VET att jag överreagerar, jag gör det när de gäller mina hundar för de betyder så oerhört mycket för mig, ja de betyder allt, och en inte ens 5 månader gammal valp försvinner inte bara sådär, det har jag aldrig varit med om.

Vi ropade och letade, när 40 minuter hade gått sa jag åt dottern att sitta kvar där ifall Neah skulle komma dit, så började jag gå hemåt med Noah för att se om hon kanske hade sprungit hem.
När jag kommer ut ur skogen och gått en bra bit på grusvägen ser jag min dotter komma efter mig med Lilly. Hon har fått panik och kan inte sitta kvar ensam i skogen. Jag blir vansinnig på henne, beordrar henne att gå hem själv då och leta efter Neah, sen tar jag stackars trötta Noah och går tillbaka igen, samtidigt som jag ringer till polisen för att göra en anmälan och se om de fått in någon Neah. Då har de gått en timme.

Då ringer dottern. Neah står hemma vid carporten och väntar vid min bil. Dörren till gården är ju stängd. Hon verkar lite rädd men i övrigt oskadd.

Jag småspringer hem med stackars Noah som börjar se trött ut vid det här laget, men är så lydigt följsam, alltid vid min sida.

Och där är hon, helt ovetandes om uppståndelsen hon orsakat inuti mig. Jag lyfter upp henne, kramar henne, borrar in ansiktet i hennes mjuka päls som doftar av skog. Känner mig tacksam. Förstår inte vad som hände. Hon måste ha blivit rädd för något djur och sprungit hem i panik. Glad ändå att hon gick hem och väntade...

Noah väckte mig halv sex, och sen trodde han att min säng var en enda stor lattjolajbanlåda (jäkligt märkligt uttryck, undrar var det kommer ifrån, stenåldern då jag föddes kanske :)) som han skulle härja runt i med syrran, vilket renderade i förvisning till nedervåningen, och sedan sov jag vidare en dryg timme.

Neah är morgontrött som jag.

Just nu befinner jag mig i Ängelholm på Am sushi and coffebar. En 12-bitarsmeny som min bästa vän bjuder på.

Morgonen var vacker och solig, och nu är det dessutom varmt också. Ska alldeles strax köra hemåt igen. Idag har jag tvingat dottern att ta hand om hundarna när jag är borta.